Upplev månlandningen på nytt – 50 år senare
För 50 år sedan satte den första människan sin fot på månen. Men landningen höll nästan på att gå snett. En titt på det unika Apollo-projektet.
Apollo 1 och den tidsinställda syrebomben
27 januari 1967.
Det var bara ett test.
Men dödsolyckan som följde utspelade sig mitt framför ögonen på hjälplösa vittnen.
Den gigantiska månraketen Saturn V reste sig hundratio meter upp i luften vid uppskjutningsramp 34 den dagen. Det var den största bärraket som någonsin byggts. Astronauterna satt på sina platser i Apollo 1-kapseln, på toppen av Saturn V-raketen som var fylld till brädden med drivmedel: tre raketsteg med 2 500 ton flytande väte och syre.
Sedan kom radioanropet:
"Vi har brand i cockpit", rapporterade astronaut Grissom från kapseln.
"Uppfattat. Kan ni ta er ut ur cockpit?" svarade Mission Control.
Brus i radiolänken, om och om igen. Kommunikationen krånglade.
"Negativ."
Det visade sig vara omöjligt. Kapseln hade förvandlats till en dödsfälla.
Under detta i grunden rutinmässiga test, som NASA hade utfört sedan flera år tillbaka, ökades trycket i kapseln och den pumpades full med rent syre. En farlig kombination. Och ett ödesdigert misstag.
Vad hade hänt?
Inuti raketen hade en kabel antänts. En gnista blev till en låga, och på några sekunder förvandlade det rena syret kommandokapseln till ett inferno.
Astronauterna kunde inte längre öppna den stängda luckan på grund av det höga trycket i kapseln och brändes levande. Mission Control hörde bara skriken. Sedan rämnade allt.
Virigil Grissoms, Edward Whites och Roger Chaffees död försatte NASA i en djup kris. Förlamning och chock beskriver situationen vid den tidpunkten.
Men NASA gav inte upp. Under de 19 månaderna som föregick uppskjutningen av Apollo 11 gjorde man över 100 ändringar på Apollokapseln så att månfärden trots allt skulle lyckas.
Några år tidigare: kapprustningen och det kalla kriget.
På 1960-talet ville amerikanerna desperat sätta en astronaut på månen. Det var John F. Kennedys stora mål som han formulerade så här:
"Vi väljer att åka till månen", sa han. "Och vi kommer att göra det under detta årtionde."
Drivna av Sovjetunionens framgångar, som med Jurij Gagarin den 12 april 1961 skickade den första människan i omloppsbana runt jorden, ville amerikanerna återta ledningen. De lyckades också skicka Alan Shepard i omloppsbana, men deras mål var större. Mycket större.
Så de byggde raketer, testade Atlas-raketer inför månprogrammet, raketer som exploderade gång på gång under uppskjutningen. Sedan kom Gemini-programmet, inledningen till det stora projektet.
Med det andra bemannade rymdprogrammet samlade NASA viktiga erfarenheter och konkretiserade planerna. Astronauttjänsterna för månprogrammet utlystes och bland hundratals sökande fanns även Neil Armstrong, Michael Collins och Buzz Aldrin. Alla hade tidigare varit testpiloter på Edwards Air Force Base, en flygbas norr om Los Angeles.
Vi flyger till månen: Apollo 8
Med Apollo 7 och 8 blev NASA framgångsrikt igen. Efter omfattande ombyggnationer av rymdkapseln var den redo att skjutas ut i rymden. Apollo 8 var den andra bemannade flygningen i Apolloprogrammet. Den ursprungliga planen var att ta de tre astronauterna Frank Borman, James Lovell och William Anders ut i omloppsbana runt jorden och testa månlandaren. Men eftersom den ännu inte var helt färdigutvecklad var den inte heller redo för en månlandning.
Av tidsskäl övervägde man ändå att våga sig på en månfärd. Oron och tvivlen var till en början stora, så av säkerhetsskäl valde man att överge planen.
Samtidigt var NASA upptaget med ett annat problem: CIA rapporterade att Sovjetunionen också höll på att bygga en bemannad månraket, Nositel 1. För USA och Apolloprogrammet skulle en framgång för Nositel 1 ha varit ett bittert bakslag. NASA ändrade därför snabbt sina planer och beslutade att trots allt genomföra en månfärd – dock utan landning.
När allt var klart, den 21 december 1968, lyfte Saturn V-raketen, flög genom jordens Van Allen-bälten och styrde för första gången i mänsklighetens historia kosan mot en främmande himlakropp: månen.
Houston, vi är på väg mot månen.
Den berömda bilden "Earthrise" kommer från Apollo 8. När astronauterna gjorde sitt fjärde varv kring månen riktade befälhavaren in rymdfarkosten så att de såg månytan i sidofönstret, och strax därefter syntes det lilla jordklotet ovanför horisonten. Uppspelta grep de tag i kameran och fångade ögonblicket: "Åh, herregud! Kolla på den scenen! Det är här jorden går upp. Det är så vackert!" utbrast Bill Anders.
Första människan på månen: Apollo 11
Därefter följde ytterligare testflygningar med Apollo 9 och 10. Efter Apollo 8 tog det sju månader innan Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins startade sin månfärd med Apollo 11.
Startskottet
Det var den 16 juli 1969 och en underbart solig dag med en klarblå himmel. Rymdfararna väcktes kl. 04.00 på morgonen. De kördes med minibuss till uppskjutningsramp 39A på Kennedy Space Center.
De tre astronauterna, som redan bar sina rymddräkter, steg ur och gjorde sig redo för avfärd.
Att Neil Armstrong också ingick i besättningen får tillskrivas turen, eftersom han några månader tidigare med knapp marginal undkommit döden i en krasch med en övningsmånlandare genom att i sista sekunden skjuta ut sig med katapultstolen.
De tre tog sig upp via en gallerhiss, till ingångsluckan. Sedan klev de in längst upp och intog sina platser i kommandomodulen: Armstrong till vänster, Collins till höger och Aldrin i mitten.
Den schemalagda uppskjutningen var planerad till kl. 13:32. Till slut var det dags, nedräkningen var över och eld flödade ut från alla fem motorerna. Hundratals människor på läktarna tittar förväntansfullt upp. Fästena lossnar från raketen och släpper den fri. Små bitar av material faller ner och raketen omsluts av rök.
Ett öronbedövande ihållande smatter utgick från motorerna och astronauterna kände så starka vibrationer att de inte ens hade kunnat trycka på en knapp. Folk tittade förundrat, med öppna munnar och händer formade som en skärm mot solen för att se det otroliga. Sedan lyfte den 110 meter höga raketen sakta sina 2 900 ton startvikt mot skyn.
Motorerna dundrade och accelererade Saturn V till åtta gånger ljudets hastighet och ungefär 4,5 G, tills det andra steget tändes på 56 kilometers höjd och förde den in i omloppsbana runt jorden 11 minuter senare. De kretsade bara runt jorden en gång, sedan tändes det tredje steget och satte rymdfarkosten på direkt kurs mot månen.
Vi bekräftar tändning, full dragkraft. Houston, vi är på väg till månen
Många astronauter har beundrat Jorden från omloppsbanan, men bara 24 personer har haft förmånen att se den i sin helhet. Som en rund, azurblå och i astronauternas ögon – skör, sfär i rymden. En liten livets oas i den ogästvänliga rymden, som vi borde vårda mycket bättre. Ekonomisk tillväxt och välstånd för utvalda grupper verkar vara viktigare än förorenade hav och våra barns framtid.
Den dramatiska första månlandningen den 20 juli 1969
Flygningen förlöpte utan problem.
Tre dagar efter start hade rymdskeppet närmat sig månen och tillryggalagt 320 000 kilometer när besättningen såg något märkligt genom fönstret.
Vad var det?
Bredvid dem flög ett underligt föremål som de inte kunde identifiera men som verkade följa dem. De riktade sitt teleskop mot det, men kunde inte avgöra vad det var.
De anropade Houston, men inte heller där visste någon vad det kunde vara. Saturn V-raketens SIV-B-steg (3:e steget) uteslöts som orsak, då det redan befann sig ca 10 000 km bakom dem.
Ett UFO från en utomjordisk intelligens?
Här bör man inte precis utgå från det mest osannolika fallet, även om vissa hävdar just detta. Vad det okända föremålet egentligen var är fortfarande oklart.
Den 19 juli 1969, efter ca 76 timmars färd, nådde Apollo 11 fram och försvann bakom månens baksida.
Radiokontakten med jorden bröts och besättningen var helt utelämnad till sig själva. De hade en viktig uppgift: kl. 17:22 Universal Time tände de bromsraketerna under fem minuter och svängde därmed in i den planerade månbanan. Efter att de hade kommit ut på andra sidan igen visste Houston och hela jorden att bromsmanövern hade varit framgångsrik.
Besättningen behövde nu vila och sova en stund, eftersom månlandningen var planerad till nästa dag. I händelse av sömnproblem hade rymdskeppet för övrigt 21 sömntabletter ombord.
Efter det trettonde varvet runt månen började allvaret: Neil Armstrong och Buzz Aldrin var redo i månlandaren Eagle. Michael Collins stannade kvar i Columbia, kommandomodulen, och ledde separationen av de två rymdfarkosterna. De stod i radioförbindelse med varandra och med Mission Control. Därefter påbörjades nedstigningssekvensen till landningsområdet i Mare Tranquillitatis, Stillhetens hav.
På vägen ner uppstod problem.
Datorns larm tjöt: varningslamporna blinkade, felkod 1202.
Datorsystemet var överbelastat och kunde inte längre hantera den stora mängden data. Den samtidiga aktiveringen av landningsradarn och rendezvous-radarn (som behövs för att två rymdfarkoster ska kunna närma sig varandra) blev för mycket för systemet.
Efter en snabb check meddelade Mission Control: "Ni är fortfarande på Go, landning enligt plan." På 1 000 meters höjd: Nu tjöt larm 1201, men Houston fortsatte att ge grönt ljus. Medan de två astronauterna kämpade med svårigheterna dök nästa problem upp.
Armstrong kunde inte längre se hur de närmade sig och det automatiska systemet styrde mot en krater omgiven av fem kilometer höga berg. Därifrån skulle de inte ha kunnat se och utforska särskilt mycket. Armstrong var känd för att ha nerver av stål, men vad skulle han göra nu? I sista stund fattade han ett avgörande beslut.
Endast 200 meter över månytan stängde han av det automatiska systemet och gick över till manuell styrning. Istället för en vertikal nedfärd, tändes motorerna nu för en horisontell rörelse utan hjälp av instrument. Armstrong skannade intensivt ytan och letade efter en lämplig plats att landa. Under tiden rapporterade Aldrin att bränslet nästan var slut. Han uppdaterade kontinuerligt Armstrong om läget som blev alltmer kritiskt.
Bränslevarningslampan lyste upp.
Det var bara sekunder kvar innan bränslet tog slut.
Men i sista stund lyckades han mjuklanda på månytan. Denna månlandning var farlig men ansågs i efterhand vara en av de skonsammaste inom hela Apollo-programmet. På kvällen i Centraleuropa hördes den välkända frasen: ”Houston, Tranquility Base here, the Eagle has landed.”
Först efter ytterligare sex timmar, då besättningen skulle vila, klev Neil Armstrong ut, klättrade långsamt baklänges ner för stegen, satte sina fötter på månen kl. 03.56 CET den 21 juli 1969 och uttalade de berömda orden:
Det är ett litet steg för människan, men ett stort kliv för mänskligheten.
Hans astronautkollega filmade denna scen som sågs live på TV-skärmar jorden över – omkring 600 miljoner människor tittade. Buzz Aldrin följde efter 20 minuter senare och tillsammans utforskade de båda en enorm öken av fint månstoft och massor av stenar, varav de tog med sig 21,5 kilo hem. De två representanterna för mänskligheten genomförde olika experiment, tog materialprover, placerade bland annat ut en laserreflektor för avståndsmätning och avtäckte en plakett på landningsmodulen nära stegen, som lämnades kvar på månen:
Here men from the planet Earth first set foot upon the Moon, July 1969 A.D. We came in peace for all mankind.
Sammanlagt varade månpromenaden i 2 timmar och 31 minuter. Tjugoen timmar efter månlandningen lyfte uppstigningsmodulen och dockade med Columbia fyra timmar senare.
Efter 28 varv runt månen var besättningen återförenad. Totalt reste Apollo 11-besättningen 386 000 kilometer i vardera riktningen. Uppdraget varade åtta dagar och tretton timmar tills de säkert landade med landningskapseln i norra Stilla havet.
Astronauterna bärgades och sattes i karantän i 17 dagar tills man var säker på att de inte hade fått med sig några skadliga utomjordiska bakterier.
De följande uppdragen: Apollo 12–17
Efter Apollo 11 genomfördes ytterligare sex bemannade månfärder, varav en misslyckades. Apollo 13 flög till månen, kretsade runt den, men kunde inte landa eftersom det uppstod en kortslutning och efterföljande explosion i en syretank.
Syremätaren fluktuerade och när besättningen tittade ut genom fönstret såg de gas som strömmade ut. Orsaken var en stor syreförlust.
De hade bara ström i kommandomodulen för 15 minuter till, och därför var de tvungna att tillsammans med Houston omvandla månlandaren till en styrenhet.
Detta gjorde en månlandning omöjlig men gav dem chansen att återvända levande till jorden. Men det kunde inte längre ske automatiskt, och en manuell kursberäkning för återresan från månen behövde göras.
Besättningen uppmanades att sikta mot jorden genom rymdfarkostens fönster och hålla kursen mot jordens dag-natt-gräns, men detta var svårt eftersom farkosten svängde fram och tillbaka efter tändningen. Lyckligtvis kunde astronauterna återvända välbehållna till jorden. Även fast ytterligare månfärder var inplanerade från början, avslutades programmet efter Apollo 17.
Allmänheten förlorade intresset och NASA fick andra uppgifter – de hade ju trots allt vunnit och nått månen.
Apollo var mänsklighetens första försök att leva i rymden bortom jorden. Om vi inte hade slutat då, var skulle den bemannade rymdfarten stått idag?
På senare tid har önskemålen om att återvända till månen blivit allt starkare. NASA har sedan 2019 arbetat med en tioårsplan för regelbundna återresor till månen. Även det privata rymdföretaget Space X vill flyga till månen med sin återanvändbara rymdfarkost "Starship".
Enligt uppgift kommer den första månturisten att resa med den 2023 – det är planen, eller var åtminstone. Kommer det att fungera? Vem vet? Är vi ens redo för det? Bara en sak är säker: vi kommer att återvända till månen. Men frågan om när står fortfarande skriven i stjärnorna.
Författare: Marcus Schenk
Marcus är en stjärnskådare, innehållsskapare och bokförfattare. Sedan 2006 har han hjälpt människor att hitta rätt teleskop – idag via texter och videor. I sin bok "Mein Weg zu den Sternen für dummies Junior" visar han unga människor och de som ännu är unga i sinnet vad de kan upptäcka på himlen.
Som kaffejunkie skulle han helst ha sin espressomaskin med sig även under stjärnhimlen.