En mängd innovativa produkter
Egen framtagning och produktion
Magasin > Tillämpning > Dittlers fotoworkshop > Deep-sky-fotografering med digital systemkamera
Tillämpning

Deep-sky-fotografering med digital systemkamera

Med en digital spegelreflexkamera kan du fotografera ljussvaga nebulösa områden, men rätt teknik är avgörande.

Bild av Nordamerikanebulosan
(NGC 7000). Summerad bild
från 16 bildtagningar med en exponeringstid
på 450 sekunder vardera
(ISO 800; total exponeringstid:
120 minuter). Skapad med
en Hα-modifierad fullformat
DSLR av typen Canon 6D på en
Apo-refraktor med 530 mm brännvidd
och en öppning på 106 mm.
Bearbetad med DeepSkyStacker och
Photoshop; spikes har lagts till endast av estetiska skäl. U. Dittler Bild av Nordamerikanebulosan (NGC 7000). Summerad bild från 16 bildtagningar med en exponeringstid på 450 sekunder vardera (ISO 800; total exponeringstid: 120 minuter). Skapad med en Hα-modifierad fullformat DSLR av typen Canon 6D på en Apo-refraktor med 530 mm brännvidd och en öppning på 106 mm. Bearbetad med DeepSkyStacker och Photoshop; spikes har lagts till endast av estetiska skäl. U. Dittler

Redan en digital systemkamera räcker för att avbilda omfattande och ljussvaga nebulösa områden

För många amatörastronomer tillhör deep-sky-fotografering astrofotografins kungaklass: Här visualiseras strukturer och objekt som annars är oåtkomliga för det mänskliga ögat – antingen för att de är för svaga eller för att de lyser i ett ljus som vi inte kan uppfatta tillräckligt bra. En digital spegelreflexkamera (DSLR) är allt du behöver för att komma igång.

Med hjälp av en T2-kameraadapter kan digitala SLR-kameror skruvas fast direkt på teleskopets fokuserare. Du kan även ansluta via 2-tumsanslutningen. För att kunna följa teleskop-kamera-kombinationen på ett tillförlitligt sätt under den långa exponeringstiden krävs en parallaktisk montering. U. Dittler Med hjälp av en T2-kameraadapter kan digitala SLR-kameror skruvas fast direkt på teleskopets fokuserare. Du kan även ansluta via 2-tumsanslutningen. För att kunna följa teleskop-kamera-kombinationen på ett tillförlitligt sätt under den långa exponeringstiden krävs en parallaktisk montering. U. Dittler

För att komma igång med deep-sky-fotografering krävs, förutom en DSLR som möjliggör långa exponeringstider, ett teleskop som kameran kan anpassas till (brännvidden är till en början mindre viktig), och en parallaktisk montering med motoriserad guidning. För att styra kamerans exponeringstider är en (programmerbar) fjärrutlösare oftast tillräcklig för nybörjare. Alternativt kan kameran vid deep-sky-fotografering också styras med den programvara som medföljer DSLR-kameran. Medan en bärbar dator som kör kamerans kontrollprogramvara kräver en motsvarande strömförsörjning, är en fjärrutlösare eller intervallometer (med sina batterier) självständig och kräver betydligt mindre uppmärksamhet, underhåll och skötsel.

Ljusstyrkan är avgörande

För deep-sky-fotografering bör din DSLR-kamera monteras på teleskopet med hjälp av en lämplig adapter (fokal). Teleskop med relativt korta brännvidder om endast 300 mm, 400 mm eller 500 mm är mycket lämpliga för fotografering av omfattande objekt som till exempel Andromedagalaxen (Messier 31), Orionnebulosan (Messier 42), Nordamerikanebulosan (NGC 7000), Rosettnebulosan (NGC 2244) eller den klotformiga stjärnhopen i Herkules (Messier 13).

Viktigare än brännvidden för deep-sky-fotografering är ljusintensiteten och därmed teleskopets öppning, eftersom dessa också bestämmer de fotograferade strukturernas upplösning liksom exponeringstiden. Under de senaste åren har det funnits en trend inom astrofotografering mot snabba fotooptimerade teleskop (astrografer) med relativt kort brännvidd på mindre än 1000 mm. Sådana teleskop passar även utmärkt för att avbilda emissionsnebulosor med hjälp av olika (smalbands-)filter.

Bild av stjärnhopen Plejaderna. Summabild från 12 exponeringar med en exponeringstid på 300 sekunder vardera (ISO 1600; total exponeringstid: 60 minuter). Ytterligare data som i bild. 1. U. Dittler Bild av stjärnhopen Plejaderna. Summabild från 12 exponeringar med en exponeringstid på 300 sekunder vardera (ISO 1600; total exponeringstid: 60 minuter). Ytterligare data som i bild. 1. U. Dittler

Exakt guidning

Vid deep-sky-fotografering måste kamera och teleskop stödjas av en stabil parallaktisk montering som följer stjärnornas rörelser. Ingen annan disciplin inom astrofotografin ställer så höga krav på noggrannheten i monteringens positionering och inriktning som deep-sky-fotografering med dess långa exponeringstider. Kraven på precision i guidningen är också höga: För att undvika frustration bör nybörjare också överväga att använda en autoguider direkt (antingen via ett guideteleskop eller en off-axis guider).

När du förbereder dig för den kommande astrofotografiska natten bör du bestämma ordningen på de objekt som ska fotograferas baserat på deras uppgångs- och nedgångstider så att alla objekt kan fotograferas när de befinner sig så högt över horisonten som möjligt.

Bild av Kaliforniennebulosan (NGC 1499). Summerad bild från 12 exponeringar med en exponeringstid
på 300 sekunder vardera (ISO 2400; total exponeringstid: 60 minuter). Ytterligare data
som i bild. 1. U. Dittler Bild av Kaliforniennebulosan (NGC 1499). Summerad bild från 12 exponeringar med en exponeringstid på 300 sekunder vardera (ISO 2400; total exponeringstid: 60 minuter). Ytterligare data som i bild. 1. U. Dittler

Flera enskilda bilder kombinerade

Ditt val av plats för deep-sky-fotografering är avgörande för dina resultat: En mörk observationsplats med klar och torr luft är det ultimata målet, och något som passionerade astrofotografer inte tvekar att resa långt för att uppnå. Men även närmare hemmet kan du med lite sökande hitta mörka platser som erbjuder betydligt bättre förutsättningar än din egen trädgård eller uteplats. Även i stadsljus kan du fånga deep-sky-objekt med hjälp av smalbands- eller linjefilter, vilket gör det möjligt att upptäcka skatter som annars är dolda av civilisationens ljussken.

Imponerande deep-sky-bilder med sina extensiva exponeringstider tar form genom att kombinera flera individuella bilder som var och en exponerats under betydligt kortare tid. Välj kamerans ISO-inställningar noggrant för att minimera störande brus – vanligtvis ligger ett optimalt intervall mellan ISO 800 och ISO 6400. Använd en timer för att skapa en serie av fyra till tjugo bilder, var och en med några minuters exponeringstid. Histogrammet är ett ovärderligt verktyg för att direkt se om din bild är över- eller underexponerad. Du kan sedan foga samman din bildserie i program som DeepSkyStacker och slutligen finjustera dem i Photoshop.

Med tanke på att deep-sky-fotografering kan innebära exponeringar som sträcker sig över timmar, är det en ypperlig idé att ha en kikare till hands. Medan kameran metodiskt bearbetar exponeringarna kan du ge dig hän åt stjärnhimlens underverk, och kanske till och med upptäcka nya mål för dina kommande astrofotografiska äventyr.

Bild av Rosettnebulosan (NGC 2244). Summerad bild från 14 exponeringar med en exponeringstid på 300 sekunder vardera (ISO 1600; total exponeringstid: 70 minuter). Ytterligare data som i bild 1. U. Dittler Bild av Rosettnebulosan (NGC 2244). Summerad bild från 14 exponeringar med en exponeringstid på 300 sekunder vardera (ISO 1600; total exponeringstid: 70 minuter). Ytterligare data som i bild 1. U. Dittler

Författare: Ullrich Dittler / Licens: Oculum-Verlag GmbH