Vilket teleskop kan jag använda för astrofotografering?

Linsteleskop, Newton, Schmidt-Cassegrain eller astrograf? Fyra saker är viktiga – och vad du vill fotografera.

Teleskopmarknaden kan vid första anblicken verka svåröverskådlig – olika konstruktioner, varierande öppningsförhållanden och även teleskop som är optimerade för fotografering gör det inte enkelt för en nybörjare att välja. När du väljer ett teleskop för astrofotografering är fyra saker viktiga: teleskopets brännvidd, dess konstruktion, öppningsförhållandet och storleken på det bildfält teleskopet belyser.

Beroende på vilken kamera du vill använda för astrofotografering måste teleskopet kunna belysa ett visst bildfält utan förvrängning, så att stjärnorna framträder kristallklart utan deformerade ljuspunkter i hörnen. Dessutom bör teleskopet ge en (nästan) jämnt belyst bild över hela bildfältet, så att detaljer och stjärnor vid bildkanten inte förloras på grund av avtoningar eller vinjettering.

Om du börjar med astrofotografering med en digital spegelreflexkamera med APS-C-sensor, har det cirka 22,3 × 15 mm stora chipet en diagonal på omkring 28 mm; de flesta amatörteleskop kan belysa ett sådant bildfält. Om du vill använda ett fullformatschip, 24 × 36 mm, behöver du ett teleskop som kan belysa ett bildfält på minst 43 mm utan fel – alla teleskop klarar inte detta. Tyvärr anges ofta inte denna specifikation.

Ljusstyrkan för fotoobjektiv anges vanligtvis med bländartalet; motsvarande värde för teleskop kallas öppningsförhållande: Ju mindre talet är, desto ljusstarkare är teleskopet och desto kortare kan exponeringstiderna väljas. Öppningsförhållandet är relationen mellan öppning och teleskopets brännvidd. Med en öppning på 100 mm och en brännvidd på 900 mm är det alltså 1:9.

Förenklat kan man säga att spegelteleskop (reflektorer) vanligtvis har öppningsförhållanden mellan 1:5 och 1:7, linskikare (refraktorer) vanligtvis mellan 1:7 och 1:9 och Schmidt-Cassegrain-teleskop oftast runt 1:10. Speciella astrografer, dvs. teleskop optimerade för astrofotografering, kan även uppnå öppningsförhållanden mellan 1:3 och 1:5 med motsvarande korta brännvidder. Med sådana teleskop med korta brännvidder och stora öppningsförhållanden kan vidsträckta himmelsobjekt avbildas med korta exponeringstider (jfr. ruta).

Öppningsförhållande och exponeringstid

Exponeringstiden är direkt beroende av öppningsförhållandet hos den optik som används. Ju mindre öppningsförhållandet är, desto kortare blir exponeringstiden. I tabellen visas de faktorer med vilka exponeringstiden måste ökas för att uppnå samma bildresultat.

Generellt passar reflektorer (spegelteleskop), refraktorer och kombinerade spegel-linsteleskop för astrofotografering. Refraktorer är kända för att ge skarpa och kontrastrika bilder av klara stjärnor, medan reflektorer med sina större öppningar och längre brännvidder tillåter högre förstoringar, vilket gör dem särskilt lämpade för avbildning av mindre himmelsobjekt.

Särskilt Schmidt-Cassegrain-teleskop (SCT), som är en typ av kombinerat spegel-linsteleskop, erbjuder oftast ännu större öppningar och brännvidder. Dessa teleskop ger möjlighet till ännu högre förstoringar och mer detaljerade bilder av objekt. En intressant egenskap hos vissa Schmidt-Cassegrain-teleskop är möjligheten att positionera kameran i huvudspegelns fokus, vilket utnyttjar de resulterande öppningsförhållandena på cirka 1:2. Med korta exponeringstider kan du ta detaljrika bilder på mycket avlägsna objekt.

Teleskopets brännvidd, i kombination med öppningsförhållandet, bestämmer storleken på den del av himlen som visas samt hur mycket den förstoras. Långa brännvidder visar mindre utsnitt av himlen med högre förstoring, medan korta brännvidder visar ett större utsnitt med lägre förstoring.

Refraktorer med brännvidder på mellan 500 mm och 1000 mm har visat sig vara lämpliga för nybörjare inom fotografering av stjärnhopar som h och χ Persei (NGC 869 och NGC 884), vidsträckta galaxer som Andromedagalaxen (M 31) eller stora nebulosaområden som Orionnebulosan (M 42) eller Plejaderna (M 45).

Om du istället vill fotografera svagare nebulösa områden, hjälper spegelteleskop med öppningsförhållanden på 1:5 till att fånga strukturerna med inte alltför långa exponeringstider. SC-teleskop med brännvidder över 1500 mm är istället mycket lämpliga om månen eller planeterna är objekten för dina första astrofotografiska äventyr.

Författare: Ullrich Dittler / Licens: Oculum-Verlag GmbH