En "Pacman" på himlen

En mängd detaljer gör den lilla gasnebulosan, upptäckt 1881 av den amerikanske astronomen Barnard, till ett av de främsta målen för deep-sky-entusiaster.

Den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard upptäckte den 26 november 1881 en liten gasnebulosa i stjärnbilden Cassiopeja. Han var egentligen på jakt efter kometer, för vilkas upptäckt en belöning om 200 dollar hade utlovats, vilket idag motsvarar omkring 4 400 dollar. Han beskrev sin upptäckt som en svag, diffus nebulosa, inte större än tio bågminuter. Denna fick beteckningen NGC 281, medan den centrala stjärnhopen fick katalognumret IC 5090.

NGC 281 är en typisk emissionsnebulosa, där nebulosans materia – mestadels väte – joniseras och tänds av en eller flera mycket heta stjärnor. I centrum av den ungefär 9 500 ljusår avlägsna nebulosan finns multipelstjärnan HD 5005. Den är ljusstarkast (ungefär 7,8 m) och samtidigt hetast av stjärnhopens medlemmar, varför den med sin energirika UV-strålning står för största delen av joniseringen av den omgivande vätegasregionen.

Idealt sett är en sådan region sfärisk, med energikällan i centrum. I NGC 281 är dock ungefär en fjärdedel av nebulosan dold bakom skymmande dammoln. Det skapar en märklig form som är fotografiskt och visuellt slående, och som påminde himmelsobservatörer från 1980-talet om en berömd dataspelskaraktär. Så fick det lilla objektet det nu ofta använda smeknamnet Pacman-nebulosan. Och det ser faktiskt ut som om den glupande nebulosan snappar efter dammolnet.

NGC 281 hittar du enkelt nära Cassiopejas ljusaste stjärna, α Cas. Under en mörk himmel kan den med liten öppning och till och med en kikare ses som en svag immig utandning runt den ljusa centralstjärnan. HD 5005 är en utmanande multipelstjärna bestående av fyra solar; den svåraste komponenten befinner sig bara 1,4 bågsekunder från centralstjärnan. Medelstora teleskopöppningar och användning av ett nebulosafilter avslöjar slutligen den typiska Pacman-formen: Bredvid den framträdande delen av nebulosan syns en svagare del som får det framförliggande stoftmolnets kilformade siluett att tydligt avteckna sig.

En svår men spännande utmaning är också ett litet och kompakt mörkt moln direkt norr om centralstjärnan. Med en större optik på 8 tum eller mer kan man våga sig på ett observationsförsök.

Författare: Nico Schmidt / Licens: Oculum-Verlag GmbH