Gåtfulla supernovarester

Utan nebulosafilter förblir IC 443 osynlig, men med OIII eller UHC är den ett spännande mål som påminner om Cirrusnebulosan.

Vid slutet av sin livstid kan en stjärna, under vissa förutsättningar, lysa upp i en våldsam explosion och överglänsa hela sin galax som en supernova. I Vintergatan är dessa händelser sällsynta och man räknar med endast omkring 20 supernovor per årtusende. Men även om vi inte kan observera de flesta supernovor själva så lämnar de spår efter sig, vilket gasnebulosan IC 443 visar.

Upptäckten av nebulosan går tillbaka till det sista årtiondet av 1800-talet, när astrofotografin blev alltmer betydande. En av pionjärerna inom astrofotografi var Max Wolf. Den 25:e och 30:e september 1892 tog Wolf bilder av den nyupptäckta Nova Aurigae 1891 (T Aurigae) vid Heidelbergobservatoriet. Han använde linser mellan 63 mm och 150 mm. Förutom att dokumentera novan gjorde han sju nya upptäckter av tidigare okända nebulosor på grundval av dessa bilder. Objektivet på 63 mm gav det största synfältet och fångade även delar av stjärnbilden Tvillingarna. Här syntes nebulosamassorna IC 443 och IC 444, som beskrevs som "mycket stora och ljusa".

Redan vid första anblicken skiljer sig IC 443 från vad man ser i de andra nebulosafälten i regionen. I själva verket är IC 443 en rest av en supernova. Chockvågorna från explosionen växelverkar med det interstellära mediet och blir synliga för oss genom de emissioner som uppstår vid kollisionerna. Avståndet till denna nebulosa är ungefär 4 900 ljusår. Jämfört med andra supernovarester som i M 1 finns det ingen pulsar i centrum. Istället finns neutronstjärnan CXOU J061705.3+222127, som bildades i samma explosion som nebulosan, i en mycket excentrisk position i den södra kanten av nebulosan. Chandra-bilderna visar en slags bogvåg som stjärnan drar med sig under sin snabba rörelse genom molekylmolnet.

Dess exakta bildningshistoria och orsaken till dess rörelse, som nästan är parallell med IC 443:s centrum, är för närvarande föremål för forskning. Åldern på supernovaresten är också fortfarande osäker, med beräkningar som varierar mellan 3 000 och 30 000 år.

För att observera IC 443 krävs i allmänhet en mörk och klar natt. Men även då syns ofta inga spår av nebulosan, inte ens med 250 mm öppning. Med ett nebulosafilter ([OIII] eller UHC-filter) blir IC 443 synlig redan med 100 mm öppning. De ljusaste områdena finns i den nordöstra bågen. Här, norr om en stjärna av magnitud 10,7 hittar du denna ljusaste del av nebulosan. Med indirekt seende sträcker sig ett svagt nebulosaband söderut från denna nod. Från 400 mm öppning kan du vid medelstor förstoring urskilja fina nebulosatrådar som påminner om delar av Cirrusnebulosan. Astrofotografer kan ta kombinationer av [OIII]-, Hα- och SII-bilder, utöver den klassiska Hα-bilden.

Författare: Matthias Juchert / Licens: Oculum-Verlag