M 78 – Den ljusaste reflektionsnebulosan

Reflektionsnebulosan M 78 påminner om en svag komet. Mörka, klara nätter låter dig ana dess stoft och strukturer.

Ovanför stjärnbältet i Orion ligger Messier 78 (NGC 2068), den ljusstarkaste reflektionsnebulosan på himlen. Under en mörk och klar natthimmel ute på landsbygden är M 78 en av de få reflektionsnebulosor som kan urskiljas redan med kikare. Den befinner sig 1300 ljusår från oss och har en ljusstyrka på 7,8 m. Vinkelutbredningen är 8×6 bågminuter, med en verklig utbredning på över fyra ljusår.

M 78 upptäcktes av Pierre Méchain i början av 1780 och inkluderades i Charles Messiers katalog över diffusa objekt den 17 december samma år. Messier övertog också beskrivningen från Méchain, som i M 78 såg två ljusa kärnor omgivna av en diffus nebulosa. M 78 kan inte ses med blotta ögat. För att hitta den måste du därför svänga en kikare eller en sökare från Orions vänstra, östra bältesstjärna (ζ Orionis, Alnitak) ca 2,5° åt nordost. Det kan också vara bra att orientera sig efter det streckade stjärnmönstret på sökarkartan.

I en 10×50 kikare känns M 78 igen som en svag nebulös fläck. I teleskop med 100 mm öppning och ca 50 gångers förstoring ser den ut som en liten, ljussvag komet med en dubbel kärna. Det är två unga stjärnor (10,4 och 11 m ljusa, med ett avstånd på 50,4 bågsekunder) nära varandra och vars blåaktiga ljus sprids av reflektionsnebulosan. Den nordvästra delen av nebulosan är skarpt avgränsad, medan de andra delarna är diffusa och smälter in i bakgrunden. Särskilt den sydöstra delen ser ut som en kometsvans.

I teleskop med 200 mm öppning framträder den nordvästra kanten av nebulosan tydligare. I centrum blir en svagare stjärna av 13:e magnituden synlig, belägen söder om de två ljusare stjärnorna. Jämfört med andra områden i Orion är det tydligt att regionen runt nebulosan är tämligen stjärnlös. Större teleskop med 250 till 300 mm öppning avslöjar ännu fler detaljer. Hela nebulosaregionen är överskuggad av mörkt stoft. Molnliknande strukturer syns, kantregionerna blir ännu tydligare, och den norra delen framstår som skarpt avgränsad.

För övrigt ger ett nebulosafilter inte en bättre detaljuppfattning, eftersom den reflekterande nebulosan bara sprider strålning från stjärnornas kontinuerliga spektrum. Av denna anledning är en mörk och klar natthimmel en förutsättning för att observera M 78.

Författare: Michael Feiler / Licens: Oculum-Verlag GmbH