En mängd innovativa produkter
Egen framtagning och produktion
Magasin > Tillämpning > Observation > Månvandringar > Läckerbitar vid fullmåne
Tillämpning

Läckerbitar vid fullmåne

Fullmånen visar strålar – och för det ljusaste och mest omfattande systemet räcker det med en kikare.

Tycho finns i månens södra del och Reiner Gamma nära den västra kanten.
Mario Weigand Tycho finns i månens södra del och Reiner Gamma nära den västra kanten. Mario Weigand

Fullmåne – en dyster period för många observatörer: Deep-sky-observationer begränsas kraftigt på grund av den starkt lysande månen, och månen själv kastar inga skuggor när solen står högt. Men misströsta inte – under fullmåne blir nämligen vissa strukturer på månytan extra framträdande.

Det största strålsystemet

Hundratals fina "strålfilament" löper från den 86 km stora kratern Tycho.
Mario Weigand Hundratals fina "strålfilament" löper från den 86 km stora kratern Tycho. Mario Weigand

En kikare är tillräcklig för den första visuella kontakten med månens ljusstarkaste och mest omfattande strålsystem. Hundratals fina trådliknande strålar löper från den 86 km stora kratern Tycho. Sju till åtta enskilda strålar utmärker sig framför andra. En närmare titt avslöjar att tydliga strålar saknas i den sydvästra delen. Det är ett tydligt tecken på att det handlar om en träff på låg vinkel, där utkastat material slungades i en specifik riktning. På samma sätt pekar inte alla strålar mot Tychos centrum, utan verkar lite förskjutna. Ett sådant utkastmönster skapas när impaktorn träffar månytan med en vinkel mindre än 45 grader – i Tychos fall var det en meteorit som kom från väster med en trolig diameter på åtta till tio kilometer. Enligt nuvarande uppskattningar ägde nedslaget rum för bara cirka 100 miljoner år sedan.

En virvel på månen

Teckning: Centrala området av Reiner Gamma vid hög förstoring och stilla luft. L. Spix. Teckning: Centrala området av Reiner Gamma vid hög förstoring och stilla luft. L. Spix.

"Swirls" – eller virvlar på svenska – är mycket sällsynta strukturer på månens yta. Den synliga sidan av månen visar endast ett framträdande exempel: Reiner Gamma i Oceanus Procellarum (Stormarnas ocean). Uppkomsten av de ljusa virvlarna är inte fastställd. Kometnedslag, mikrometeoriter och elektrostatiska effekter diskuteras som orsaker. Det enda som är säkert är att Reiner Gamma också är en plats med ett förstärkt magnetfält. Den centrala delen av Reiner Gamma sträcker sig över ungefär 35 km och syns som en grodyngelliknande ljusfläck på Oceanus Procellarums mörka yta. Vid stilla och klar luft är svansliknande virvlar tydligt synliga. Fina förgreningar sträcker sig i en bågform cirka 200 km söderut och norrut upp till ett avstånd av cirka 235 km.

Bäst synlighet vid fullmåne

Mond Spaziergang Vollmond Vollbild

Författare: Lambert Spix / Licens: Oculum-Verlag GmbH