Månkratrarnas konung

Många observatörer beskriver Copernicus som den vackraste månkratern – ett besök med teleskopet avslöjar snabbt varför.

Månkratrar med en diameter på omkring 20 till 100 km kallas för ringberg. Dessa kratrar har en jämn och tydligt definierad vägg. Insidan av kratern har vanligtvis terrassliknande sluttningar och botten domineras av ett mer eller mindre stort centralt berg. Ett särskilt vackert exempel på ett ringberg är Copernicus. Den som besöker det med ett teleskop kan lätt förstå varför.

Strax efter första kvarteret, ungefär nio dagar efter nymåne, börjar soluppgången över det 93 km stora och 3 800 m djupa ringberget. Redan nu är det en syn värd namnet, för östväggens sluttningar framträder som en ljus halvcirkel ur den ännu oupplysta kraterns inre. I takt med att solen går upp, hamnar sluttningen steg för steg i solljuset. Sist av allt framträder topparna på det tvådelade centrala berget som ljusa punkter på den alltjämt mörka kraterbottnen. Om förhållandena tillåter är det värt att tålmodigt observera detta skådespel under flera timmar.

När solen står högre och kratern mestadels är upplyst, framträder Copernicus konturer tydligt: Den är mer åttkantig än rund. En närmare granskning visar att kraterns botten tycks vara uppdelad i två delar. Den södra halvan täcks av ett stort antal små kullar, medan den norra halvan är mycket plattare.

När solen står högt, vid tiden för fullmånen, kan Copernicus distinkta system av strålar ses i sin helhet. Med en ålder på bara 800 miljoner år är Copernicus en ung krater vilket medför att den sten som kastades ut under nedslaget fortfarande är mycket ljus. Med tiden "mognar" det utslungade materialet, blir mörkare och kan till slut inte längre urskiljas från underlaget. 

Strålsystemet observeras bäst vid låg förstoring, där hela månskivan fortfarande är synlig i okularet. Enskilda strålar sträcker sig till ett avstånd av 700 km, och i väster överlappar de med strålsystemet från den mindre Keplerkratern.

Med bra seeing är det väl värt att undersöka Copernicus omedelbara omgivning i högre förstoring. Här kan man se en mängd nedslag av olika storlek, grupperade i kedjor, slingor och kluster. Dessa små kratrar orsakades av stenfragment som slungades ut när Copernicus bildades. Nedslagspunkterna kallas också sekundära kratrar. En kedja av överlappande nedslag direkt nordost om Copernicus är särskilt slående.

Bäst synlighet 9 eller 22 dagar efter nymåne

Författare: Lambert Spix / Licens: Oculum-Verlag GmbH