I skorpionens klor
Många klotformiga stjärnhopar kan hittas i närheten av Antares, M 4 ligger inte mer än en grad från jättestjärnan.
Stjärnbilden Skorpionen är en av de mest imponerande konstellationerna på himlen, men kan bara ses i sin helhet från södra Europa. Där påverkas inte observationerna av horisontens dis, så glöm inte kikaren när du är på semester! Även från centrala Europa kan man, vid bra sikt, bege sig ut på denna upptäcktsresa – det är värt det!
En mångfald av klotformiga stjärnhopar
På bilder kan klotformiga stjärnhopar ofta se förvillande lika ut, men under vår utforskning kan vi med kikare se tre mycket olika exemplar. Endast cirka 1° väster om Antares ligger den ljusa och stora klotformiga stjärnhopen M 4. Även om den inte kan upplösas i enskilda stjärnor, verkar den i kikare definitivt kornig. Uppmärksamma observatörer märker en "strimma" som går genom dess centrum.
En annan klotformig stjärnhop ur Messierkatalogen ligger i Skorpionen, M 80. Den befinner sig drygt 3,5° norr om M 4 och kan utgående från den senare hittas via ς och ο Sco. Dock lyser M 80 mycket svagare, så den framträder i horisontdimman ofta endast som en diffus fläck med rund form.
Om vi sveper kikaren 7,5° från Antares, det vill säga ungefär en synfältsbredd, åt öster, över stjärnbildsgränsen till Ormbäraren, når vi en annan klotformig Messierstjärnhop, nämligen M 19. Den kännetecknas av en oval form som syns redan i kikaren.
Tre av fem
Stjärnan ρ Oph är mest känd för den färgglada nebulosan med samma namn, som dock inte är synlig i kikaren. Men även ρ Oph i sig är intressant: Det är ett femfaldigt stjärnsystem, där tre komponenter är lätta att upptäcka med en kikare under bra observationsförhållanden, eftersom de ligger drygt 150 bågsekunder från varandra. Det är relativt lätt att hitta ρ Oph, eftersom den ligger bara 3° norr om Antares eller M 4.
Praktiska tips
Saturnus stora följeslagare
Under den period då detta nummer publiceras befinner sig Saturnus bara några grader från Skorpionen i Ormbärarens stjärnbild. Dess ringsystem blir synligt först vid förstoringar på omkring 30x, men Saturnus största måne, Titan, med en ljusstyrka på 8,4 m, är definitivt värd en titt med kikaren. Viktigt är att hålla ett så stort avstånd som möjligt från den ljusa Saturnus. Lämpliga tidpunkter för observation kan fastställas med hjälp av ett planetarierogram.
Författare: Kay Hempel / Licens: Oculum-Verlag GmbH