Herkules
Den iögonfallande fyrhörningen i Herkules är hem för ett riktigt paradexemplar: Messier 13 – den vackraste klotformiga stjärnhopen på norra stjärnhimlen.
Den grekiska mytologin är full av hjältefigurer och deras äventyr: Där finns Perseus, Odysseus och även Theseus. Den mest berömda och starkaste hjälten är dock utan tvekan Herkules. Han var ett utomäktenskapligt barn som Zeus, gudarnas fader, fick med den dödliga Alkmene. Det gjorde Zeus hustru, Hera, rasande av svartsjuka. Hon förföljde därför Herkules under hela hans liv.
Himlen på sina axlar
Av rädsla för Heras hämnd övergav Herkules mor honom omedelbart efter födseln. Skyddsgudinnan Athena tog dock barnet till Olympen, förde honom till den sovande Hera, av alla, och lade honom vid hennes bröst. Herkules sög så kraftigt att gudarnas drottning vaknade och knuffade bort gökungen, vilket ledde till att hennes mjölk stänkte över hela himlen. På detta sätt blev Herkules, tack vare Heras mjölk, inte bara odödlig utan bidrog även oavsiktligt till Vintergatans skapande. Efter att ha återvänt till sin mor skickade Hera två ormar för att döda Herkules. Men spädbarnet grep båda ormarna och ströp dem.
Herkules – eller på grekiska Herakles – är mest känd för sina tolv stordåd. Den elfte uppgiften innebar att halvguden skulle stjäla gyllene äpplen från ett mirakelträd som vaktades av en drake. Med list övertalade han titanen Atlas, som bar himlen på sina axlar, att hämta äpplena åt honom. I gengäld erbjöd sig Herkules att stötta upp himlavalvet. Så den starkaste mannen är idag inte bara avbildad på himlen som en stjärnbild, han bar faktiskt – om än för en kort stund – själv himlen på sina axlar.
Hjälte med fyra hörn
Lika berömd som Herkules och hans bedrifter är, lika oansenlig är hans stjärnbild. Det är en ganska omfattande konstellation, men för himmelsobservatören framträder den mäktigaste sagohjälten bara som en mindre geometrisk figur. Fyra ljusa stjärnor bildar en lätt sned fyrhörning, exakt på linjen som förbinder stjärnorna Arcturus och Vega.
Herkules fyrkant är också hemvist för den vackraste klotformiga stjärnhopen på norra halvklotet: M 13, som med sin ljusstyrka på 5,8 m är tillgänglig för blotta ögat; i kikaren blir en nebulös fläck med en storlek på sex bågminuter synlig – det samlade ljuset från tiotusentals gamla jättestjärnor. Med ett 100 mm teleskop kan man se de första enskilda stjärnorna, och med ännu större öppning och förstoring breder stjärnhopens imponerande skönhet ut sig. M 92 och NGC 6229 är ytterligare klotformiga stjärnhopar i Herkules.
Författare: Nico Schmidt / Licens: Oculum-Verlag GmbH