Herkuleshopen M 13

Snabbt lokaliserad och ljusstark: Detta paradexempel bland de klotformiga stjärnhoparna är en verklig fullträff även från staden.

Klotformiga stjärnhopar är kanske inte först på listan för stadsastronomer som söker spektakulära observationsupplevelser. Oftast framstår de som suddiga ljusfläckar, och möjligheten att urskilja närmare detaljer är oftast ett privilegium förbehållet de som observerar från mer avlägsna platser. Det finns dock undantag.

En blick på M 3 avslöjar den imponerande stjärnrikedom som dessa stjärnhopar innehar. Än mer fascinerande är M 13, Herkuleshopen, med sin magnitud av 5,3 i stjärnbilden med samma namn. För den som observerar från staden kan det vara det mest imponerande objektet av sitt slag.

Att leta upp M 13 är enkelt, eftersom hopen ligger bara 2,5° söder om η Her, den nordvästra hörnstjärnan i Herkules framträdande fyrhörning. Från denna punkt krävs bara en kort panorering söderut innan en tydligt iögonfallande stjärntrio, påminnande om en geotriangel, träder fram i synfältet. Den nordvästliga stjärnan i trion förlorar sin stjärnkaraktär redan vid låg förstoring och visar sig vid 15x förstoring som en liten nebulös skiva. Denna bild ändras inte nämnvärt om man tittar genom ett teleskop med mindre öppning.

Troligen såg Messier också nummer 13 i sin katalog på detta vis. Den 1 juni 1764 noterade han: "Nebulosa utan stjärnor". Denna nebulosa upptäcktes dock inte av den franske kometjägaren, utan av den engelske astronomen Sir Edmond Halley femtio år tidigare, som tog över efter John Flamsteed vid observatoriet i Greenwich efter hans bortgång 1719.

Upplevelsen förändras helt när du observerar M 13 med ett teleskop med större öppning. I ett 8-tums spegelteleskop framträder hopen vid 50x förstoring som en distinkt fläck med en lätt "fransig" yttre halo. Använder du indirekt seende kan du i detta skede till och med urskilja en svag granulation, det vill säga en upplösning av nebulosan i enskilda ljuspunkter. Detta intryck förstärks vid förstoringar omkring 160x. Stjärnorna belägna nordväst om hopen kan fungera som fokuseringshjälp: när du ställer in dem skarpt, flimrar även ljuspunkter i hopens inre del, som representerar ljuset från enskilda stjärnor. M 13 tål ännu högre förstoringar. Författaren har till och med gått upp till 285x, och med lite tålamod får du då känslan av att vara fullständigt nedsänkt i hopens ljushav, som tros bestå av cirka en miljon stjärnor.

Slutsats: M 13 är ett klassiskt cityobjekt. Det är lätt att hitta, och så ljust att även små teleskop ger bra observationsresultat. Den klotformiga stjärnhopens fulla skönhet uppenbaras dock först vid höga förstoringsgrader. M 13 är ett bevis på att även stadsastronomer ibland kan dra nytta av större instrument.

Författare: Karl-Peter Julius / Licens: Oculum-Verlag GmbH