M 3 – Messiers första egna upptäckt

Den klotformiga stjärnhopen i Jakthundarna anses vara Charles Messiers första upptäckt. Lyckas du särskilja de enskilda stjärnorna?

M 3, den klotformiga stjärnhopen i stjärnbilden Jakthundarna, räknas som Charles Messiers första självständiga upptäckt. Den 3 maj 1764 antecknade han: "Nebulosa funnen mellan Björnvaktaren och en av Hevelius jakthundar; den innehåller ingen stjärna, dess centrum är lysande och dess ljusstyrka avtar gradvis, den är rund; under en klar himmel kan den skådas med ett en fot långt teleskop."

Messiers beskrivning överensstämmer till stor del med den bild som stadsobservatören ser vid iakttagelse av M 3. Även idag är ett teleskop med kort brännvidd och liten öppning (från 60 mm) tillräckligt för att se den klotformiga stjärnhopen, med sin ljusstyrka på 6,2 m och en storlek på 18 bågminuter, som en dimmig fläck. Tydligt är dock att Messier inte lyckades särskilja enskilda stjärnor i sitt objekt. Och det är just här – i upplösningen av M 3 till en kornigt detaljerad nebulosaskiva – som utmaningarna börjar, även för stadsobservatören.

Men först gäller det att hitta M 3. För författaren lyckades detta alltid exakt med hjälp av GoTo-hjälpmedel, utan behov av efterjustering. Om du letar utan teknisk hjälp bör du starta från den ljusa stjärnan Arkturus (α Boo), svepa 6° västerut till en framträdande stjärntrio som består av η, τ och 7 Boo, och sedan söka efter en nebulös skiva på himlen i nordlig riktning.

Här är det en fördel att M 3 ligger precis inom en triangel av svaga stjärnor som fungerar bra som fokuseringshjälp. Om man lyckas fokusera optiken skarpt på stjärnorna i omgivningen, framträder även M 3 ganska enkelt som en utbredd nebulös skiva.

Men i teleskop med små öppningar är M 3 fortfarande lika dimmig som Messier beskrev den för drygt 250 år sedan. Den mest spännande frågan som uppstår när man observerar klotformiga stjärnhopar från urbana platser är om det är möjligt att "granulera" den dimmiga strukturen, det vill säga att dela upp den i enskilda stjärnor. Erfarenheten visar att M 3 kräver minst ett 8 tums spegelteleskop och förstoringar på 160x och mer. Om natten fortfarande är någorlunda mörk är det möjligt att lösa upp nebulosan – om nödvändigt med hjälp av tekniken med indirekt seende: Om man tittar lite bredvid den nebulösa skivan, kan man urskilja enskilda stjärnor inom skivan som ljusblixtar.

Författare: Karl-Peter Julius / Licens: Oculum-Verlag GmbH