Epsilon Lyrae - den berömda "Dubbel-dubbeln"

En dubbelstjärna bestående av dubbelstjärnor: Den första separationen är lätt, men för att urskilja paren krävs högre förstoring.

Minns du det första himmelsobjektet du riktade ditt första teleskop mot? Jag hade min "first light"-upplevelse under första sommaren efter millennieskiftet med Vega, eller α Lyrae, den ljusstarkaste stjärnan på kvällshimlen. Den var lätt att fånga med minimal förstoring. Det fascinerande var dock inte så mycket Vegas ljusstyrka, utan snarare ett litet stjärnpar österut där komponenterna var precis lika ljusa. Paret visade sig senare vara Epsilon 1 och Epsilon 2 Lyrae, och med en större förstoring hade de förmodligen varit ännu mer fängslande: Varje stjärna i paret är i själva verket också ett par, varje stjärna i dubbelstjärnan är också en dubbelstjärna.

ε Lyr anses inom astronomisk observationslitteratur vara dubbelstjärnan framför alla andra: Båda komponenterna har nästan samma ljusstyrka (5 m och 5,3 m) och vid tillräckligt hög förstoring – ofta nämns förstoringar från cirka 100x – kan de upplösas i totalt fyra komponenter. Dessa är i sin tur nästan lika ljusstarka (Epsilon 1: 5 m och 6,1 m, Epsilon 2: 5,3 m och 5,4 m) och befinner sig på nästan samma avstånd från varandra (2,1 och 2,4 bågsekunder). Allt detta skapar en fascinerande vy som trollbinder varje observatör, oavsett storleken på instrumentet och hur mycket ljusföroreningar det finns på platsen.

För stadsobservatörer är det visserligen lite svårare att skilja stjärnorna åt. Först vid förstoringar från 166x visade sig ett hårfint mellanrum mellan komponenterna, något tidigare för Epsilon 2 (söder) än för Epsilon 1 (norr). Medan den andra ännu visade den karaktäristiska figuren av en 8, vilket är typiskt när stjärnorna nästan skiljs åt, hade Epsilon 2 redan ett mörkt utrymme mellan komponenterna. Denna skillnad beror troligen på den något större skillnaden i magnitud mellan stjärnorna. När man väl har lyckats skilja dem åt, är vyn helt enkelt bedårande.

Ljuset från Epsilon 1 och 2 har rest till oss i ungefär 160 år, en relativt kort tid. Det intressanta är dock att de båda dubbelstjärnorna inte bara är optiskt förbundna med varandra, som många i sitt slag är, utan även fysiskt, trots att omloppstiderna på 1170 respektive 585 år verkar extremt långa. Ambitiösa stadsobservatörer kan förresten ge sig ut på jakt efter fler komponenter av dubbel-dubbeln. Fem bör ligga inom räckhåll för astronomiska observationer gjorda av amatörer. Den ljusstarkaste av dem torde dock med sina omkring 10 magnituder endast vara synlig under utmärkta förhållanden. Den ligger ungefär mitt emellan Epsilon 1 och 2 och bildar tillsammans med dessa stjärnor en rätvinklig triangel. En verklig utmaning för stadsastronomer!

Författare: Karl-Peter Julius / Licens: Oculum-Verlag GmbH