M 10 och M 12 – Tvillingpar på försommarhimlen
Korta avstånd gör jämförelsen av dessa två klotformiga stjärnhopar i Ormbäraren till ett nöje – vilken syns tydligast?
Det finns få objekt på stadens natthimmel som ligger så nära varandra som M 10 och M 12. De bägge klotformiga stjärnhoparna lyser ungefär lika starkt (M 10: 6,6 m; M 12: 6,1 m) och befinner sig kartografiskt bara cirka 2° från varandra, vilket ofta gör att de kallas "tvillingparet i Ormbäraren".
Trots att båda objekten på kartan ser ganska vilsna ut i en stjärnfattig region, är de relativt lätta att hitta. Vid samma deklination som M 10 och M 12, cirka –4°, finns en ganska framträdande samling av ungefär ett halvt dussin stjärnor. De två ljusaste av dem, ε och δ Ophiuchi, är tydligt synliga redan i sökaren. Från denna stjärnformation svänger du resolut 10° åt öster, genom ett område med få stjärnor, för att nå 30 Ophiuchi, en stjärna av 5:e magnituden. Därifrån är det bara en blinkning till M 10, som ligger 1° västerut.
Överraskande jämförelser
Det som framför allt är intressant är en jämförande observation av M 10 och M 12, vilket är lätt att göra tack vare att de ligger så nära varandra sett från oss. Det första du märker är att M 10, trots att den är den svagare stjärnhopen, kan observeras tydligare än M 12 med en relativt liten 80 mm refraktor. Den senare framstår i jämförelse med M 10 som något svagare, mindre, mer flyktig och mindre "tydlig" i sin granulation än sin tvilling.
M 10 har dessutom fördelen att den åtföljs av en liten stjärna i sydost, vilket även vid högre förstoringar kan tjäna som ett utmärkt hjälpmedel för fokusering: om du ställer in stjärnan skarpt blir även stjärnhopen tydligare och mer kontrastrik.
Högre förstoring, annat intryck
Överraskande nog erhålls ett annat observationsresultat när du byter till en 120 mm refraktor. Nu blinkar visserligen enskilda stjärnor i M 10:s halo fram vid 120x förstoring, särskilt om du använder tekniken med indirekt seende. Men överlag är granulationen i den faktiskt svagare M 12 tydligare än i M 10. M 10 verkar tätare och mer koncentrerad, medan M 12 framstår som lösare och mer utbredd, vilket förmodligen är anledningen till att det går lättare att urskilja enskilda medlemmar i dess yttre halo jämfört med M 10.
Generellt sett förblir observationen av de båda klotformiga stjärnhoparna från stadsmiljöer en mycket subjektiv upplevelse. Varje stadsastronom har säkert sina egna, ibland avvikande, erfarenheter.
Författare: Karl-Peter Julius / Licens: Oculum-Verlag GmbH