M 42 – Mångfald i Orion
Stjärnbildningsområdet i hjärtat av Orionnebulosan tillåter även stadsastronomer att utforska detaljer i nebulosastrukturer.
Orionnebulosan M 42 erbjuder stadens astronomer en dubbel observationsupplevelse: Å ena sidan kan ett teleskops prestanda, särskilt dess upplösningsförmåga, testas på ett utmärkt sätt med hjälp av det multipla stjärnsystemet θ1 Orionis som ligger i det ljusa centrala området, den så kallade Huygensregionen. Å andra sidan erbjuder området med trapetsstjärnorna en chans att tränga djupt in i ett himmelsobjekts nebulösa strukturer. En upplevelse som stadsobservatören vanligtvis inte får ta del av.
Fantastiska insikter
Båda kan uppnås även med ett prisvärt refraktorteleskop med en öppning på 60 mm, förutsatt att optiken sitter på en stabil montering: Vid 35x kan åtminstone tre trapetsstjärnor klart särskiljas, vid 56x även trapetsens B-komponent, som med en magnitud av 7,9 till 8,7 är kvartettens svagaste medlem. Nu blir även den så kallade 'Sinus Magnus' synlig som ett genomgående mörkt område, om än bara lite skarpt avgränsat från den ljusa centralregionen.
Att byta till refraktorer med 80 mm eller 100 mm öppning ger ingen signifikant förbättring av trapetsstjärnornas upplösning jämfört med det lilla teleskopet, möjligen blir separationsskärpan bättre. Däremot förändras resultatet beträffande nebulösa strukturer: Med 80 mm visas redan vid 30x fler strukturer, vid 66x uppvisar nebulosafältet fina ljusa och mörka områden som vid 85x kan definieras som små moln. Än mer kontrastrik är sedan vyn genom fyratummaren: Ljusa och mörka partier framstår ännu mer finstrukturerade och erbjuder totalt en stabilare bild av Huygensregionen.
Fascinationen för deep-sky
En betydande förbättring uppnås sedan genom att byta till ett spegelteleskop av Cassegrain-Maksutov-typ med 200 mm öppning och 2 000 mm brännvidd. Inte heller med denna utrustning kan du upptäcka de två ljussvagaste E- och F-komponenterna av θ1 Orionis, eftersom objekt med skenbara magnituder på 11 m vanligtvis är utom räckhåll för stadsobservatörer. Däremot lyckas spegelteleskopet lösa de filigrana molnstrukturerna i det ljusa nebulosaområdet på ett betydligt mer levande och kontrastrikt vis än vad refraktorteleskopen klarar, oavsett vald förstoring.
Vid ungefär 216x fyller Huygensregionen hela synfältet i okularet och erbjuder en hisnande bild, där Sinus Magnus framträder som ett skarpt avgränsad mörkt område vid kanten. Med lite tålamod och under mycket goda visuella förhållanden, kan man till och med se ljusare filament inom det mörka området – en bild man annars bara ser på fotografier.
Sammantaget erbjuder M 42 varje (stads)observatör ett observationsfält som i sin mångfald är svårt att överträffa – oavsett vilket teleskop som används.
Sökkarta över klustret Tau Canis Majoris i stjärnbilden Stora hunden. J. Scholten